Tanken att miljarder parallella jag också kanske existerar och flerfaldigt om och om igen gemensamt förlorar sig i samma tankar känns bra. Om så bara en av dessa oändliga varianter av mig själv får ut något konstruktivt av sin inre monolog. Känslan av att i sin egen existens vara en del av divisionsmystiken och att dela den känslan i ett evigt antal delar.