Tanken att miljarder parallella jag också kanske existerar och flerfaldigt om och om igen gemensamt förlorar sig i samma tankar känns bra. Om så bara en av dessa oändliga varianter av mig själv får ut något konstruktivt av sin inre monolog. Känslan av att i sin egen existens vara en del av divisionsmystiken och att dela den känslan i ett evigt antal delar.
Önskar jag kunde gråta över allts otillräcklighet. När noll är ett och ett är lika med decimaler åt vardera hållen i oändlighet. När all oändlighet är lika med ett. Två är en omöjlighet. Döden genom livet möjlig, universum genom mitt medvetandes uppkomst tänkbart som scenario. Hade jag bara varit en cell istället för miljarder. Hade jag bara vart ingen alls hade världen känts tillräcklig. Sätter mitt hopp till hopplösheten. Skänker min puls åt stjärnors gnister. Svart kunde logiskt vara fyllt av färg, men insikten om motsatsen gör intigheten än mörkare. Tänkte mig slutet som det tystaste vita, men nu måste jag revidera den bilden. Slutet är här hela tiden fullt av alla tänkbara motiv och perspektiv, det är början som är kompaktaste vit.
Source:
n-y-m-p-h-e-t-a-m-i-n-e
Notes: 72871
1/14/12 — 10:12am
Short URL: http://tumblr.com/ZJ7mNyElQvWj
Source:
artisandoflove
High-res
Notes: 111
1/14/12 — 10:11am
Short URL: http://tumblr.com/ZJ7mNyElQoqR
